Noteringar:

Riddare och länsherre i Jämtland-Härjedalen 1450-1456.

Herr Örjan Karlsson, den sköna man från en av Sveriges äldsta släktgårdar, Hov i Hackås, Jämtland. Den förste kände herren till Hov i Hackås var fadern Karl Pedersson död år 1430.
Örjan, Jöns och Olof Karlsson utlöste år 1435 sin syster Kristin ur Hov i Hackås med 300 mark i pengar och lös egendom till ett värde av 50 mark. Andra gårdar blev vid samma tid värderade till mellan 12 och 40 mark, varför gården i Hof mer är att betrakta som ett gods. Det är ändå inte riktigt att tänka sig denna adelsätt som typiska godsägare utan mer som handelmän. De har fått sina inkomster genom att omsätta skinn och andra varor från jakt och fiske såväl i Trondheim som i Sverige.

I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Hegled i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgerd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som sin hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutssons (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464. Detta är förhistorien:

I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta; de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl Knutsson med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen Kristian med en massa stormän - (härförare var den nitiske hövitsmannen på Bergenshus i Bergen, Norge, riddaren Olav Nilsson Skanke, (Örjans nära släkting) - närmade sig så flydde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel. Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson, den sköna man som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. Kung Kristian var på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blev så småningom fri och gifte sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås.

År 1469 överlät Örjan halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blev en så kallad sytningsman, han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. Sonen Karl Örjansson, död år 1485, var en utomäktenskaplig son, som senare adopterades av Örjan. Två män vid tinget i Berg intygade att Karl Örjansson icke varit någon horeson.

I årsboken Jämten av år 1993 finns bilder av de så kallade skanckevapnen i Hackås kyrka; vapenskölden, en sporre, en balja för en så kallad landsknektsdolk samt ett slagsvärd med balja. I boken finns också en bild av en ljuskrona i Hackås kyrka, som bär Skanckarnas vapen, ett sporrklätt ben som hänger ned från den övre ringen. Ljuskronan antas vara skänkt till kyrkan av Örjan Karlsson. Allt detta kan man beskåda vid ett besök i Hackås kyrka.

Örjan Karlsson var död 1474; fru Margareta, hans änka, skänkte då en stor kopparkruka till Helga lekamens gille i Stockholm, vars medlem hon blev. (JHH:I:312,325 Ahnlund) och (Jemtland og Norge:106, professor Edv. Bull) och (Suppl. JHD, Holm).

---

Källa: Björn Espell Frösön
 

Familj/Make/Maka: Okänd. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

1. Karl ÖRJANSSON föddes 1440 i Hackås Hov, Jämtland, Sverige; dog 1473 i Hackås Hov, Jämtland, Sverige.

Noteringar:

Karl Pedersson är känd 1394, då han övertog gården Solkastad (Solstad) i Hackås, Jämtland, av sin farbror
Markus Nilsson och dennes hustru.

Han upptog med fogden och lagmannen vittnesbörd om skatt till kungen 1405.

Karl står som första namn i det skuldebrev från 1410, där 116 jämtar erkänner en landskapets skuld till Uppsala domkyrka och drottning Margareta på 600 svenska mark.

Karl är nämnd sista gången år 1428. Hela tiden var han synbarligen bosatt i Hackås, en förmögen och ansedd man, ehur han aldrig kallas välbördig. Hans härkomst framkommer ingenstädes.
Om Rådgerd Kettilsdotter, som överlevde honom, och kanske inte heller var hans första hustru, är ur samma synpunkt lika litet att omtala.
Samtliga Karls söner är nämnda i ett nytt fullständigt skifte år 1488.

Gamle Karl på Hov var gift med Radgerd Kettilsdotter, som levde ännu 1438, då hon kungjorde jämte sina söner, att hon med sina söners och mågars samtycke sålt Hegled i Sunne till kyrkoherden Ylian (Örjan). (JHH:1:280, 294-299, 301-302) och (Skanke ätten, Robelin).

1423 är Karl Pedersson tillsammans med sin brorson, fogden Sten Öndsson, med om att köpa Sigurds i Viken, Hammerdal, andelar i Rångnors fiske och älggravar på Björnkälen i Hammerdal, (Hammerdalskrönikan 1976).

Det har gjorts försök av bland andra genealogen Barney Young att härleda ätten Skancke från bland andra de sista kungarna på Isle of Man och Karl den Store. Teorin bygger på patronymika, markinnehav och heraldiska likheter mellan Isle of Mans vapen med en triskelion och Skanckes vapensköld med ett ben.

En gren av släkten adlades i Sverige 1660 med namnet Skunck och introducerades på svenska Riddarhuset med nr 660 och släkten Skanckes vapen, (https://sv.wikipedia.org/wiki/Skancke).

Karl gift Rådgerd KETTILSDOTTER 1400. Rådgerd föddes 1380 i Sunne, Hegled; dog 1445 i Hackås Hov, Jämtland, Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Radgerd Ketilsdatter, Peder, Örjan, Erik, Jens og Olaf Karlssönner kundgjöre, at hun 1438-04-30 med sine arvingers samtykke har solgt sit gods Heglid i Sunde sogn i Jæmteland til hæderlig mand (Provsten) Hr. Elyan (Ylian) för 70 sv. mark.
Vid köpet fungerade såsom vittnen och fastemän bl. a. kyrkoherdarna Rikard i Brunflo, Jöns i Ovik och Rikard i Rödön samt Jämtlands hövding välboren man Örjan.
(Kilde: Efter Orig. p. Perg. i kgl. Vitt.-, Hist.- og Antiqv.-Akad. i Stockholm. Seglene mangle). (Diplomatarium Norwegian) och (Härnösands stifts hm:34, Bygdén)

Om Radgerd Kettilsdotter, som överlevde Carl Pedersson och möjligen inte var hans första hustru, finns lika litet att omtala. (JHH:I:296,301)

Andra Händelser:

• Allmänt:: Underfogd i Jämtland, Underfogde, Underfogde på Frösön, Riksråd, Sysselmann i Tunsberg, sidan Alstadhaug i Hålogaland og til sist i Ryfylke

Noteringar:

Peder var Jordägare i Våle eller Hov, Hackås.

Peder Nilsson kan av åldersskäl inte vara identisk med den Peder Nilsson, som år 1410 var känd som välboren man, och som var fogden Jösse Finnssons underfogde i Jämtland.
Det fanns flera Peder Nilsson enligt Ahnlund (JHH:I:282).

Peder var son till Nils Hallstensson.
Sonen Karl Pedersson, 1360-1430, övertog år 1394 gården Solkastad (Solstad), numera okänd plats i Hackås, av Markus Nilsson och dennes hustru, (JHD:I:126), och denne Markus var möjligen en son till Nils Hallstensson. Utgår man från att det låg lägligt till för Karl Pedersson kan Solkasta identifieras med Solstad, ödesböle beläget mellan Hov och Fäste. (Suppl. JHD:111, Holm).

Barn efter Peder Nilsson var: Johan Persson i Sanne f 1344 och död 1411, Önd Persson f 1360 och Karl Persson f 1360 och gift med Radgerd Ketilsdotter.
Historikern Barney Young på Isle of Man antar att Peder Nilsson kan vara en son till Nils Hallsteinsson (Fra Skanke-slektens historia, Isle of Man 1985).

Peder gift Kristina HALVARSDATTER 1325. Kristina föddes 1305 i Norge; dog 1360 i Hackås, Jämtland, Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Andra Händelser:

• Allmänt:: Väpnare och storman i Mjälle, Frösön och i Hackås, Jämtland.

Nils gift Kristina HALVARDSDATTER SMØR. Kristina (dotter till Hallvard OGMUNDSSON) föddes 1305 i Norge; dog 1360 i Våle, Hackås, Jämtland, Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Väpnarhustru och jordägare på Frösön och i Hackås, Jämtland.




Kristina Halvardsdotter Smör
Väpnarhustru och jordägare på Frösön och i Hackås, Jämtland..

Far: Halvard Ogmunsson Smör (1280 - 1350?)
Mor: N.N Ölvesdotter
Född: beräknat 1305 Östnår, Hackås, Jämtland Enligt Espell född ca 1305 i Norge
Död: Mjälle, Frösön, Jämtland
Barn med Riddare Nickolaus (Nils) Hallstensson Skancke (1300 - 1355)
Barn:
Peder Nilsson Skancke (1325 - 1420?)
Noteringar
Espell:

Kristina Halvardsdotter

Väpnarhustru och jordägare på Frösön och i Hackås, Jämtland.
Far:

Halvard Ogmundsson (1280 - 1350)
Född:

1305 Norge 1)
Död:

1360 Hackås, Våle, Z 1)
Bar
Familj med: Nils Hallstensson (1300 - 1354)

Vigsel:

1325 1)
Barn:
1. ? Per Nilsson (1325 - 1375)
2. Olov Gravlax Nilsson i Österåsen, Fors, Z, fick till kronan år 1346 avstå andelar i laxfisket i Indalsälven för brott, som han och hans fader hade begått. Lax var en eftersökt vara, och den ymniga laxfångsten lockade folk vid omkring att köpa in sig i älven; rätten till deltagande blev föremål för ett slags aktieteckning. 1347 sålde nämnde Olav Gravlax och hans fader vad de hade kvar i Remmeforsen (Döda fallet) till fogden Nils Petersson, (JHH:I:228). 1348 gav Olav samma fogde sin lott i fisket i Strugh och fick i gengäld dennes lott i Skedforsen, båda i Indalsälven, (JHD 70). (Olof Skanke Nilsson (1330 - 1380), som bodde i Bergen, Norge, kan knappast vara en son till Nils Hallstensson, enligt norska forskare).
3. ? Markus Nilsson (1330 - 1396), bonde i Solkasta, Hackås.
4. ? Ture Nilsson (1340 - 1417), ? sven hos Erland Fardjäknsson i Thötöy, Norge.

Kristina måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland, sannolikt dotter till lagmannen Halvard Ogmundsson. Hon levde grovt beräknat mellan 1305 och 1360. Hon ägde halva Yttergården (Firir Berghi=Förberg, vid Öneberget) på Frösön, men tvingades, på grund av maken Nils dråp, att år 1345 inköpa andra halvan av hirdmannen Olav i Västanåker på Frösön, och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Nämnde Olav Håkansson i Västanåker var hirdman, d.v.s kungens (Magnus Eriksson) troman. Olav hade eget sigill och tillhörde ett slags lantadel, och han hade säkerligen jämte Kristina denna jord i arv, och kanske de var släkt med varandra på något sätt. Nämnde Olavs sigill är också identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson Djäkn använde på Frösön år 1345, när han verkställde domen över Kristinas make Nils Hallstensson. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt.
Vi möter Nils och Kristina nästa gång år 1348, då de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar (i Hackås), samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död år 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig att när väl han kom till hälsa igen fara hem till maken Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. (JHH:I:222-225, Ahnlund)