Noteringar:

Karl Pedersson är känd 1394, då han övertog gården Solkastad (Solstad) i Hackås, Jämtland, av sin farbror
Markus Nilsson och dennes hustru.

Han upptog med fogden och lagmannen vittnesbörd om skatt till kungen 1405.

Karl står som första namn i det skuldebrev från 1410, där 116 jämtar erkänner en landskapets skuld till Uppsala domkyrka och drottning Margareta på 600 svenska mark.

Karl är nämnd sista gången år 1428. Hela tiden var han synbarligen bosatt i Hackås, en förmögen och ansedd man, ehur han aldrig kallas välbördig. Hans härkomst framkommer ingenstädes.
Om Rådgerd Kettilsdotter, som överlevde honom, och kanske inte heller var hans första hustru, är ur samma synpunkt lika litet att omtala.
Samtliga Karls söner är nämnda i ett nytt fullständigt skifte år 1488.

Gamle Karl på Hov var gift med Radgerd Kettilsdotter, som levde ännu 1438, då hon kungjorde jämte sina söner, att hon med sina söners och mågars samtycke sålt Hegled i Sunne till kyrkoherden Ylian (Örjan). (JHH:1:280, 294-299, 301-302) och (Skanke ätten, Robelin).

1423 är Karl Pedersson tillsammans med sin brorson, fogden Sten Öndsson, med om att köpa Sigurds i Viken, Hammerdal, andelar i Rångnors fiske och älggravar på Björnkälen i Hammerdal, (Hammerdalskrönikan 1976).

Det har gjorts försök av bland andra genealogen Barney Young att härleda ätten Skancke från bland andra de sista kungarna på Isle of Man och Karl den Store. Teorin bygger på patronymika, markinnehav och heraldiska likheter mellan Isle of Mans vapen med en triskelion och Skanckes vapensköld med ett ben.

En gren av släkten adlades i Sverige 1660 med namnet Skunck och introducerades på svenska Riddarhuset med nr 660 och släkten Skanckes vapen, (https://sv.wikipedia.org/wiki/Skancke).

Karl gift Rådgerd KETTILSDOTTER 1400. Rådgerd föddes 1380 i Sunne, Hegled; dog 1445 i Hackås Hov, Jämtland, Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Riddare och länsherre i Jämtland-Härjedalen 1450-1456.

Herr Örjan Karlsson, den sköna man från en av Sveriges äldsta släktgårdar, Hov i Hackås, Jämtland. Den förste kände herren till Hov i Hackås var fadern Karl Pedersson död år 1430.
Örjan, Jöns och Olof Karlsson utlöste år 1435 sin syster Kristin ur Hov i Hackås med 300 mark i pengar och lös egendom till ett värde av 50 mark. Andra gårdar blev vid samma tid värderade till mellan 12 och 40 mark, varför gården i Hof mer är att betrakta som ett gods. Det är ändå inte riktigt att tänka sig denna adelsätt som typiska godsägare utan mer som handelmän. De har fått sina inkomster genom att omsätta skinn och andra varor från jakt och fiske såväl i Trondheim som i Sverige.

I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Hegled i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgerd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som sin hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutssons (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464. Detta är förhistorien:

I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta; de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl Knutsson med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen Kristian med en massa stormän - (härförare var den nitiske hövitsmannen på Bergenshus i Bergen, Norge, riddaren Olav Nilsson Skanke, (Örjans nära släkting) - närmade sig så flydde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel. Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson, den sköna man som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. Kung Kristian var på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blev så småningom fri och gifte sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås.

År 1469 överlät Örjan halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blev en så kallad sytningsman, han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. Sonen Karl Örjansson, död år 1485, var en utomäktenskaplig son, som senare adopterades av Örjan. Två män vid tinget i Berg intygade att Karl Örjansson icke varit någon horeson.

I årsboken Jämten av år 1993 finns bilder av de så kallade skanckevapnen i Hackås kyrka; vapenskölden, en sporre, en balja för en så kallad landsknektsdolk samt ett slagsvärd med balja. I boken finns också en bild av en ljuskrona i Hackås kyrka, som bär Skanckarnas vapen, ett sporrklätt ben som hänger ned från den övre ringen. Ljuskronan antas vara skänkt till kyrkan av Örjan Karlsson. Allt detta kan man beskåda vid ett besök i Hackås kyrka.

Örjan Karlsson var död 1474; fru Margareta, hans änka, skänkte då en stor kopparkruka till Helga lekamens gille i Stockholm, vars medlem hon blev. (JHH:I:312,325 Ahnlund) och (Jemtland og Norge:106, professor Edv. Bull) och (Suppl. JHD, Holm).

---

Källa: Björn Espell Frösön
 

Familj/Make/Maka: Okänd. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Per var bonde i Ösa, Ås, fogdeersättare sommaren 1440, sysslomansersättare 1449.

Noteringar:

Erik var syssloman i Jämtland 1447-1448 med säte på kungsgården Förberg, Frösön.

Noteringar:

Jöns var riddare, sysslomansersättare 1449 och bonde i Billsta, Hackås.

Familj/Make/Maka: Ragnhild KJETILSDATTER. Ragnhild föddes 1380 i Haglid, Sunne, Jämtland, Sverige; dog 1438 i Hackås, Jämtland, Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Familj/Make/Maka: Okänd. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Olof var bonde i Hov, Hackås, Jämtland.
Han var barnlös.

Noteringar:

Kristina blev bondhustru i Loke, Lockne, Jämtland.

Noteringar:

Karl Örjansson var väpnare och bonde i Hov, Hackås.

Karl är herr Örjans son i en tidigare förbindelse.
Efter Karls död intygade två män på tinget i Berg, Jämtland, år 1485, att han icke var en horeson utan avlad i ett rättsligt förhållande.
1470-08-11 övertog han halva fadersgården Hov i Hackås efter fadern, i det fadern förbehöll sig, att sonen under hans livstid skulle bruka den andra hälften till hans bästa och behov, fadern skulle sytas.

År 1475 köpte han av Lindorm Nilsson två systerlotter i Gildestad (Gillsta), Hackås, för 8 jämtska mark, som tillhörde Lindorm Nilssons hustru Karin och Kristin Jacobsdotter.

År 1477 övertog Karl för 50 mark av sin styvmor fru Margareta Jönsdotter hennes morgongåva, gårdarna Gillsta och Lövdeberg i Hackås. Han ägde även jord i Billsta, Hackås.

Hans vapen, enligt fragment av hans gravsten, är en bepansrad skank med sporre och till hjälmprydnad tre påfågelsfjädrar.

Karl var gift före 1488-11-10 med Birgitta Persdotter, som troligen var en dotter till lagmannen Peder Olofsson i Jämtland.

Karl levde 1484-06-01, men var död omkring 1485 i Hov, Hackås. (JHH:1:325,326,328,340).

 

Karl gift Birgitta PERSDOTTER 1469 i Hackås, Jämtland, Sverige. Birgitta (dotter till Per OLOFSSON) föddes 1440; dog 1488. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Biskop og riksråd, Biskop, Biskop på Hamar fra 1499, Bishop of Hamar, Norway, Pastor i totem, biskop i Hamar, Biskop i Hamar 1506-1512

https://no.wikipedia.org/wiki/Skanke

Skanke-spor rundt Mjøsa

http://www.skanke.se/artiklar/Mjoesa_1.pdf
Befste del.
Av Hans Brattestå

Innledning.
Det er mange og interessante Skanke-spor rundt Mjøsa fra 1400-tallet og fremover. Flere av familiene som etterlater disse sporene kan føres tilbake til Jemtland-Skankene. For enkelte byr det på problemer å dokumentere slik tilknytning, men det er forbindelseslinjer mellom de forskjellige familiene som tyder på felles opphav. Bant steder med særlig tilknytning til Skanke-ætten kan nevnes:

- Hamar med domkirkeruinene
- Gården Spidalen på Furnes
- Ringsaker kirke på østsiden av Mjøsa
- Gården Landåsen på Toten
- Hoff kirke
- Balke kirke på Toten på vestsiden av Mjøsa.

I tillegg kan nevnes både Ringebu og Gausdal i nord, hvor det var Skanke-prester med Jemtlandsbakgrunn i en årrekke fra slutten av 1500-tallet og utover i 1600-tallet.

Her skal jeg i denne omgang ta for meg Hoff kirke med forbindelseslinjer til Hamar, Spidalen, Landåsen og Balke kirke.
I neste nummer av Skanke-nytt vil jeg følge opp med Balke kirke og Ringsaker kirke med de flotte altertavlene der og deres tilknytning til Skankene.
Kanskje kan dette inspirere noen til en spennende stopp på en reise mellom våre landsdeler eller flotte helgeutflukter, som jeg vil anbefale på det varmeste. Spennende ville det også være om noen av våre medlemmer kunne la seg inspirere til å skrive om biskop Karl Jenssons etterkommere på Landåsen-grenen.

Hoff kirke på Østre Toten.
Den nåværende steinkirken ble bygget mellom 1175 og 1200 og erstattet den gamle trekirken som ble bygget her ca. 1021, etter påbud av kong Olav Haraldsson. Kirken ligger vakkert til på Hoffsvangen. Totningenes eldgamle tingplass, kultsted og hov, med flott utsikt over Totenbygda. Den er bygget som en basilikakirke og var en såkalt "tredingkirke", det vil si en kirke av "høyere rang". En status den delte med Nicolaykirken i Gran og Norderhov kirke i det gamle Hadafylket. Hoff kirke er særlig kjent for sin enestående rekke av presteportretter fra 1401 og opp til våre dager. De eldste bildene er malt på utsiden av galleriet og har innskrifter holdt i jeg-form, som forteller prestenes livshistorie i korte trekk, om enn ikke alltid helt korrekt. Initiativet til denne presterekken ble tatt av presten Knut Sevaldsson, samme mann som malte kirkens altertavle i 1668, og kanskje selv av Skanke-ætt. Det er tenkelig at han også har malt presteportrettene av sine forgjengere. I hvert fall tre av prestene er av Skanke-ætt:

Carl Jensson
Bildet av Carl Jensson har underteksten:

"ANNO 1489 blef Jeg Carl Jenssøn, en Riddermans-Mand, Sogne Præst paa Toten, var her 10 Aar, blef Bisp i Hammer, døde i Opsloe Bispe Gaard i 1502, ført der fra til Hammer oc begrafuen."

Helt riktig er nok ikke teksten under bildet.

1460 -Carl Jensson var født i Jemtland ca. 1460. Han var med rimelig stor grad av sikkerhet sønnesønn av væpner Carl Pedersson på Hov i Hackås ("Gamle Carl i Hov"), som levde ca 1360-1430, gjennom dennes sønn væpner/ridder Jens Carlsson (d. 1488).

1512 - Biskop Carl Jensson døde i 1512, ikke 1502.
1486 - Han studerte i Rostock (1486)
1487 - Han studerte i Greifswald (1487).
1489-1497 - Sogneprest på Toten 1489-97.
1492 - ble han imidlertid kannik i Hamar. Selv kalte han seg "Kirkeherre oppo Hov". Det kan vel derfor tenkes at han i hvert fall fra 1492 primært har mottatt inntektene fra dette rike kallet, uten selv å være der.
After hvert ble han benevnt "official" (1500) og "electus" (1504) på Hamar og han ble sannsynligvis utnevnt til biskop allerede i 1504. Fra dette tidspunkt tok Carl i alle fall sete i Riksrådet.
1506- Fra 1506 er han vel kjent som biskop på Hamar. På denne tiden var Hans konge i Danmark og Norge. Sønnen, hertug Kristian, var visekonge i Norge fra 1506. Kristian forsterket undertrykkingen av "uavhengige miljøer" i Norge, som kongemakten fryktet fremveksten av. Han brukte hele registeret som sto til en pågående fyrstes rådighet:
tilsetting av lojale menn i nøkkelstilinger og skremsler mot andre nøkkelpersoner, lovgivning, manipulering av domstoler og forsamlinger, militæraksjoner, straffeskatter og harde dommer, foruten å spille forskjellige interessegrupper ut mot hverandre.
1507 - Høsten 1507 brøt det ut et bondeopprør mot fogdene i Hedemark og Solør, da de krevde inn en stor ekstraskatt som Kristian hadde pålagt befolkningen. Visekongen rykket ut på en straffeekspedisjon mot bøndene og nedkjempet dem.
Biskop Carl skal ha bistått visekongen med "knekter" for å dempe oppstanden. Kristian mistenkte likevel, og vel ikke helt uten grunn, biskop Carl for å ha støttet hedemarkingene.
At biskop Carl hadde sympatier med svenskene i den pågående konflikten er nok sannsynlig. Av den grunn var Kristian varsom med å gå til militær aksjon mot biskop Carl. Han fryktet at Carl om han ante uråd, ville sørge for å få sin sterkt befestede bispegård, og med den herredømmet over betydelige deler av Opplandene, over på svenske hender. Derfor tydde Kristian til list.
Etter to mislykkede forsøk greide han å lokke Carl til å komme til seg i Sarpsborg, hvor han skulle holde Borgarting, for å "gå ham til hånde i de der forefallende saker". Underveis ante biskopen at det var en felle han hadde blitt lokket i og ville rømme til Sverige. Dette mislyktes han imidlertid i. Biskop Carl ble tatt til fange og ført til Akershus, hvor han ble holdt fengslet under særdeles hard betingelser. Med list greide Kristian og hans menn deretter også å ta seg inn i bispeborgen på Hamar, og han beholdt den til etter Carls død.

Til tross for at Kristian med dette hadde pådratt seg både kirkens og pavens vrede, og til tross for forsiktige forsøk fra erkebiskop Gaute i Nidaros på å få ham løslatt, ble biskop Carl sittende i kongens fengsel på Akershus, hvor han ble meget hardt behandlet.
Historien forteller at da fangeoppholdet begynte å gå på livet løs, gjorde Carl et forsøk på å flykte. Ved hjelp av en tøystige han hadde laget av oppklippete sengeklær, forsøkte han om natten å fire seg ned fra fengselsvinduet. Da han nesten var kommet ned, røk imidlertid stigen og Carl falt så hardt i bakken at han ødela det ene benet. Han greide i første omgang å komme seg unna og tok tilflukt i et hult tre utenfor festningsområdet. Neste dag ble han imidlertid funnet, igjen tatt til fange og ført tilbake til Akershus, hvor han ble holdt i enda strengere forvaring enn før.

Carls helsetilstand forverret seg raskt etter dette. After pave Leo X´s mellomkomst ble biskop Carl i slutten av 1512 løslatt fra Akershus, for å bli sendt til den nyutnevnte erkebiskopen i Nidaros, Erik Valkendorf (forgjengeren erkebiskop Gaute Ivarsson døde i 1510), som hadde
påtatt seg å holde ham i forvaring. Biskop Carl døde imidlertid i Oslo bispegård hos biskop Andreas Mus før de rakk å legge ut på transporten til Trondheim. Deretter ble biskop Carl ført tilbake til Hamar og begravet der. Biskop Carl hadde skankevåpenet i sitt segl. I ettertid har
han vært kjent som biskop Carl Jensson Skonk.
Det hører også med til historien at Carl mens han var sogneprest på Toten ble gift, sannsynligvis i såkalt "morganatisk" ekteskap ("til venstre hånd"), med en dame av de beste bondefamilier. Hennes far var angivelig prost i Gran. De hadde flere barn. Dette var slett ikke uvanlig i det katolske Norge på den tiden. Sølibatet var aldri riktig blitt innført her i Norden, annet enn for biskoper. Som biskop kunne Carl således ikke leve i ekteskap. Historien
forteller at Carl da sendte sin "deie" og barna over til den mest fjerntliggende eiendommen han disponerte, nemlig Landaasen i Fluberg på Toten, på andre siden av Mjøsa. Deres
etterslekt er kjent gjennom sønnen Jens Carlsson Landaasen.


Jon Narvesson
Bildet av Jon Narvesson har underteksten:

"ANNO 1522 blef Jeg Hr. Jon Nervessøn en Bonde Søn af Hedemarchen Sogne Præst paa Toten, vaar her Præst i 15 Aar, fløtte saa Til Wangs Præste gield."

Jon Narvesson var var sannsynligvis født ca 1460/65 og var prest allerede i 1491. Han etterfulgte Carl Jensson Skonk som sogneprest i Hoff på Toten og som kannik i Hamar da
Carl ble biskop. Deretter var han altså sogneprest i Vang. Jon var av bondeadel og kom fra gården Spidalen i Furnes. I 1526 donerte Jon Narvesson den altetavle som fortsatt finnes i Balke kirke på Østre Toten. På altertavlen er hans våpen - Skanke-våpenet, en bepansret skank - og hans ansikt i profil malt inn. Dette kommer jeg tilbake til med bilder i neste
nummer av Skanke-nytt. Alt tyder på at Jon tilhørte Jemtland-Skankene og at han således var beslektet med sin forgjenger i embetene på Hoff og Hamar, biskop Carl Jensson Skonk. Dette har det imidlertid så langt ikke vært mulig å dokumentere.


Carl Tordsson Schonch
Det tredje Skanke-portrettet i Hoff kirke på Toten er av Carl Tordsson Schonch (ca. 1530 - 10.7.1593). Portrettet har følgende undertekst:

"ANNO 1563 fick Jeg Hr. Carl Tordsson Schonch Totens Præste Gield, som M: Torbiørn i hans Høye Alderdomfor mig oplod,var Canich i Hammer, Proust ofuer Hadeland, Præst her 25 Aar, Døde 1593 og her begrafuen."

I Hedemark Slektshistorielags Tidsskrift, Bind III, Hefte 10 for 1953på side 306/7 fremføres den teori at ikke bare var Carl Jensson Skonk og Jon Narvesson Schonch beslektet og av
Jemtlands-Skankene, men Carl Tordsson Schonch som her omtales, var barnebarn av Carl og Jon gjennom Jons sønn, presten Tord Jonsson Schonch (ca. 1490/1500-ca. 1550) og en datter av biskop Carl Jonsson Skonk. Dette er ikke dokumentert, men basert på slektsnavn/våpen, stedstilhørighet og patronymikon.
Vi er godt kjent med Jemtland som historisk "Skanke-land" fra 1400-tallet og fremover. I de påfølgende generasjoner kjenner vi også godt til "Skanke-konsentrasjoner" andre deler av landet, som for eksempel i Røros, knyttet til gruvedriften og en rekke områder. Mindre omtalt har kanskje mjøsområdet vært som Skanke-land, og her knyttet primært til geistlighet og jordegods. I andre del av artikkelen i neste nummer av Skancke-nytt vil jeg følge opp dette.

Noteringar:

Örjan var Nämndeman, fogde och väpnare i Hackås, Jämtland.

Örjan Karlssons sätesgård var det efter fadern ärvda Hov i Hackås. Hans hustru är okänd till namnet, men hon levde år 1529.

Örjan var nämnd första gången 1498 i ett dombrev utfärdat i Berg.
Örjan nämndes också år 1529 som god man, danneman, beskedlig man, hederlig man, ärlig och välbördig.

Omkring år 1500 var han en av landskapets ledande män och att han också var lite storvulen av sig visar en sägen. Det sägs att han skulle ha brett en röd matta framför kyrkan i Hackås när han hedrade den med sin närvaro.

Ingemund och Olof Ingemundssöner överlät år 1523 en systerdel av Billsta i Hackås till Örjan och Anders Kettilsson i Billsta.

År 1526 erkände Örjan Karlsson att han av Sven i Hegled erhållit en häst för sin odelsrätt i Hegled, Sunne.

Norska ståthållaren Vincent Lunge, som blev dräpt år 1536 tillskrev 1529-08-02 ärlige och välbördige Örjan Karlsson på Hov och berömde hans förhållningssätt gentemot ärkebiskop Olof Engelbrektssons försök att tvinga Vincent Lunge att överge länet. Vidare tackade han för god förplägnad och allt gott som senast blev honom bevisat då han var i Jämtland, varfpå han ville vara Örjan och hans barn ständigt tacksam.

Enligt sigill år 1509 och 1526, förde Örjan i en sköld, en bepansrad skank med sporre under en stjärna.

År 1546 överlämnade Örjan hemmanet Hov i Hackås till sonen Peder och flyttade till Vinälven i Hackås.

Örjan beräknas var död omkring 1548. (JHH:I:593, Ahnlund) och (Suppl. JHD:74, Holm).

 

Om trenne adelsmän, Skunk, Blix och Budde, som berättas hava sig brutit sig fram ur en spetsgård samt dymedelst undkommit den halshuggning, som Christian II ämnade låta dem undergå, är ännu den tradition övrig, att de flytt till Jämtland. De sägas fått var sitt tillnamn: Skunk blivit kallad den tappre, Blix den vise, Budde den rike. (Fale Burmans anteckningar 1793-1802, sid 110).
Christian II, 1481-1559, var dansk kung, men även svensk kung 1521-1522. Han lyckades 1531 resa en här och en flotta, erövrade Norge och blev hyllad som kung.
 

Familj/Make/Maka: Okänd. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Anna Karlsdotter blev bondhustru i Gillsta, Hackås, Jämtland.