Noteringar:

Olof the Black var även gift med Christina, dotter till Ferguard, jarl av Ross, Skottland, hon var hans tredje hustru. (Fra Skanke-slektens historie, G.V.C. Young, 1986)

Know you not that you lived long with the cousin of her whom you now have as your wife ? Olave did not deny the truth of what had been said, and acknowledged that he had long kept her cousin as a concubine. A synod therefore was assembled, and in it bishop Reginald canonically separated Olave the son of Godred and Lauon his wife. Afterwards, Olave married Christina, daughter of Fenquhard, Earl of Ross. (Chronicle of Man and the Sudreys)

Det ble i fjor (2003) gitt ut et praktverk om Nidaros domkirke i anledning 850-års jubileet: Ecclesia Nidrosiensis 1153-1537: Søkelys på Nidaroskirkens og Nidarosprovinsens historie. I denne boken er det et kapittel om The Diocese of the Sudreyar skrevet av Alex Woolf. Kapitlet er skrevet på engelsk. Her nevnes bl.a. biskop Ragnvald (Rognvald), sønnesønn av kong Gudrød (Godred). Denne biskopen gjorde seg kjent ved at han annulerte ekteskapet til Olaf the Black, King Rognvald's brother.

Woolf skriver: The grounds for this annulment were that Olaf had previously kept a first cousin of his wife as a concubine and was therefore, technically, committing incest. This seems an extremely nice distinction for mediaval Gaeldom, and the requel to this story probably explains the real motive. On being released from his first marriage to Lauon, a daughter of a nobleman in Kintyre, Olaf married Christina the daughter of Ferchar earl of Ross. Lauon's father is nowhere named in our sources, but it is likely that he was Ruaídrí son of Rognvald son of Somerled who ruled Kintyre in the early thirteenth century. Ruaídrí appears to have lost his lands, and perhaps his life, in the course of the Scottish king Alexander II's expeditions to the west in 1221 and/or 1222. Following its account of Olaf's marriage to Christina, the Chronicle tells us that Laon's sister, queen to king Rognvald, provoked Rognvald's son Godred into attacking his uncle Olaf. Despite initial discomfiture, Olaf, with the helf of earl Ferchar, overcame his nephew. This incident is dated to the year 1223. The dating would suggest that it was the collapse of Ruaídrí's position in Kintyre that led Olaf, now based in the North, to seek a more appropriate ally in Ferchar. If this interpretation of events is correct then we should see bishop Rognvald as the tool of Olaf's policy rather than as an officious reformer. It would be interesting to know whether the Mac Ruaídrís owed their later position of strength in Garmoran and the Long Island to Olaf's patronage.

Her får vi interessante antydninger om slektstilhørighet for Lauon og hennes søster som føres tilbake til Somerled. Han var gift med Ragnhild datter av Olav Gudrødson og Ingebjørg. Ingebjørg var igjen datter of Håkon, jarl på Orknøyene. (May Teistevoll, Norge) och (Fra Skanke-slektens historie, G.V.C. Young, 1986)

Christina gift Olof "the Black" Gudrödsson OF ISLE OF MAN 1233. Olof (son till Godred "the Black" Olofsson OF ISLE OF MAN och Finola MacLochliann OF IRELAND) föddes 1173 i Isle of Man, England; dog den 21 Maj 1237 i Isle of Man, England. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Christina gift [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Andra Händelser:

• Bott i: 1292, Trondhjem, Sør-Trøndelag, Norge

Noteringar:

Förutsatt att Olav Svartes dotter Maud/Magnhild var legitim, måste hon ha varit född senare än 1228. Hon hade tre bröder, Harald II som drunknade på sin bröllopsresa 1248, Reginald IV som blev mördad 1249, kung Magnus som dog 1265 utan arvingar samt en syster Afreca. Med hänvisning till Barfod-släktens stamtavla, nedtecknad någon gång mellan 1660-1743, var Hallsten Torleifsson son till Torleif och Maud/Magnhild. Hallsten Torleifsson hade samma vapen i sitt sigill som kung Magnus, moderns broder. I en bok av år 1811 av den skotske juristen J. Johnson, kom en prinsessa Maud till Nidaros för att göra krav på Isle of Mans tron. Det är osannolikt att Hallsten Torleifsson skulle ha blivit riddare och kungsman utan att ha varit av kungssläkt. (Fra Skanke-slektens historie, sid 10-11, G.V.C. Young, 1986)

Vid freden i Perth 1266 avstod Magnus Lagaböte öarna Isle of Man och Hebriderna till Alexander III av Skottland mot en engångssumma på 4000 mark sterling och en årlig avgift på 100 mark. Den norske ärkebiskopen behåller alla sina klerikala rättigheter även i det avträdda området. Det var icke populärt bland befolkningen på öarna och resulterade i ett uppror 1275 som slutade med förlust för upprorsmakarna. En tid efter nederlaget emigrerade sonen Hallstein Torleifsson till Norge och Maud själv säges ha följt efter till sonen till Norge 1292. Då är sannolikt maken Torleif redan död. (Fra Skanke-slektens historie, G.V.C. Young, 1986 och En nordisk kronologi, Alf Henrikson)

År 1292 flyttade prinsessan Maud (Matilda) de flesta av de gamla laghandlingarna från Isle of Man till Trondheim i Norge, där de senare förstördes vid en brand. (J. Johnson)

Magnhild gift Torleif Haraldsson OF ISLE OF MAN 1265 i Isle of Man, England. Torleif (son till Harold Godredson OF ISLE OF MAN) föddes 1228 i Isle of Man, England; dog 1290. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Amiralska och baronessa i Montacute, Somerset, England

Andra Händelser:

• Bott i: 1276, Norge

Noteringar:

Riddare, riksråd i Norge 1303-1324, syssloman i Jämtland 1326-1333.

Hallstens Torleifsson var troligen född på Isle of Man, där såväl Hallsten som hans far sannolikt hade blivit kungar om inte norske kungen Magnus Lagaböte vid freden i Perth (vid en vik ovanför Edinburgh, Skottland), år 1266 hade tvingats avstå öarna Isle of Man och Hebriderna till den skotske kungen Alexander III.
Att komma under skotskt styre var inte populärt bland befolkningen på öarna och resulterade i ett uppror år 1275, som dock slutade med förlust för upprorsmakarna.
En tid efter nederlaget emigrerade Hallsten och sannolikt också hans moder till Norge medan fadern uppges ha dött i Skottland.

Hallsten var gift efter 1354 med Sigrid Håkonsdotter, som var dotter till norska riksrådet och sysslomannen i Ringerike, Herr Håkon Ogmundsson Bolt, men hon kan inte vara moder till sonen Nils Hallstensson. Sigrid var gift första gången med Ogmund (Hirdt Jore) Guttormsson, 1280-1355, riddare och hirdstjore, nämnd 1339-1354 i Norge, och de hade en son Olaf, som levde cirka 1320-1364. (Norsk Släkthistorisk Tidskrift VII, 1940, Henning Sollied och Norsk slektshistorisk tidsskrift, XXXI, 1987).

Inget är känt om Hallsten förrän han år 1303 i Nidaros (Trondheim) nämns som kongsmann under kung Håkon VI (Magnus Lagabötes son).
Hallsten är känd i två diplom år 1303: Det ena då han tillsammans med riddaren Audun Vigleiksson kungör för Verdalsborna, i kung Håkon VI:s namn, en dom och det andra där han med riksråden baron Bjarne Erlingsson till Bjarköy, baron Erling Amundsson och baron Snare Aslaksson har uppdraget att fullfölja domen.

Han var riddare och norskt riksråd 1303-1324. Som sitt sigill använde han då Isle of Mans kungliga sigill, det sigill som hade använts av kungarna på Isle of Man sedan mitten av 1200-talet och som än i dag är öns officiella statsvapen. Det har endast återfunnits hos Hallsten och hans son Nils Hallstensson om än i spegelvänd form för Nils. Noterbart är att den norske kungen Magnus Barfot, 1073-1103, använde samma vapen (de tre benen).

Hallsten var mellan 1326 och 1333 syssloman i Jämtland. I juli 1326 gav kung Magnus VII Eriksson av Norge-Sverige, Hallstein och lagman Arne i uppdrag att undersöka klagomål framställda av ärkebiskop Olav i Uppsala. Olav hade jurisdikation över Jämtland trots att Jämtland på den tiden var en del av Norge.

Hallstens uppgifter som syssloman var grundat på att den norske kungen behövde en representant i Jämtland för att styra denna del av Norge. Som regel bodde sysslomannen (fogden) på kungsgården på Frösön. Han uppträdde med mycken ståt. På sina resor åtföljdes han av ett stort följe för vilket bönderna fick hålla både skjuts och traktering. Fogden hade stor makt och myndighet, han tog upp skatt och förvaltade de kungliga egendomarna samt svarade för ordning och säkerhet i landet, ledde förhandlingarna på tinget och kungjorde dess beslut. Han ombesörjde utskrivning av krigsfolk och höll mönstring vid vapentingen. Inte sällan frestades han att missbruka sin ställning för egen fördel. Då han hade både skatteindrivning och rättsväsenet i sin hand, låg det nära till hands att utdöma högre böter, som han sedan stoppade i sin egen ficka. När fogden hade landskapet i förläning var faran för godtycke ännu större.

Hallsten var riddare och det var de främsta bland de adliga krigarna, som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Riddarväsendets anda var chevaleresk. Trohet, heder och ära framställdes som höga ideal. Till riddarnas plikter hörde att skydda de svaga. I första hand kom detta att gälla kvinnorna, och de hyllades tillsammans med kampen och äventyret i sånger och romaner. En ringa del av denna kontinentala riddardiktning nådde i sent och stympat skick fram till vårt land. Genom sina väl behärskade rörelser ville riddarna framstå som ett föredöme i värdighet och sinnesjämvikt inför mängden. Den nya stormansklassen var väl medveten om sitt värde och sin plats i samhällshierarkin och fann ett sätt att uttrycka sin exklusivitet i bild. Det skedde genom heraldiken, genom vapensköldar och andra tecken.

Hallsten syns ha haft sitt säte på det gamla hövdingabostället Egge vid Steinkjer i Tröndelag och var död cirka år 1345.

Att notera
Hallsten betraktas som upphovet till Skanke-ätten i Jämtland och övriga Norden. Skanke-ättens ursprung från Isle of Man diskuteras fortfarande livligt och källorna är bristfälliga. Som ett ytterligare belägg för att ätten kommer från Isle of Man är att Hallstens moder Magnhild (Maud) år 1292 flyttade de flesta av de gamla laghandlingarna från Isle of Man till Trondheim i Norge, där de dock senare förstördes vid en brand.
(1. The three legs go to Scandinavia, och Fra Skanke-slektens historie, Isle of Man 1986, Barney Young, Isle of Man. 2. Det norske folks historie, P. A. Munch. 3. Jämten 1969, C.R. Carlsson. 4. JHH:I, Ahnlund. 5. Skanke-ätten. 6. Herje Skuncke, 1978.)

Professor Ahnlund skriver att han med stöd av kronologien inte anser uteslutet att riddaren Hallsten Torleifsson, (1272-1345), som var i full verksamhet vid 1300-talets ingång, kan ha varit systerson till Magnus Håkonsson Lagaböter (1238-1280), som var son till Håkan IV den Äldre (1204-1263). Man erinrar sig Magnus Erikssons förmyndarregerings aktningsfulla sätt att titulera honom å kungens vägnar. Ahnlund fortsätter med upplysningen att Hallsten Torleifssons och dennes sons egendomliga vapen på ett överraskande sätt verkar överenstämma med kungariket Isle of Mans vapen. Och vidare, att en dotter till kung Håkan IV i Norge före äktenskapet, Cecilia Håkonsdotter (1223-1248), år 1246 förmäldes med kung Harald Olovsson av Isle of Man, och att hon omkom jämte honom under en segling på havet. Ahnlund åberopar också att de för Sverige unika målningarna i Hackås kyrkas absid talar för att Skånkeätten har norskt ursprung. (JHH:I:606, Ahnlund)

Egge ligger högt på en kulle i den nordliga delen av Steinkjer och var hövdingesäte i Tröndelag för bland annat Olve och Kalv Arneson. Där finns i dag för visning fylkesmannagården och Egge museum. (Eget besök).

Hallstein gift Sigrid Håkonsdotter BOLT 1299 i Egge, Steinkjer, Danmark. Sigrid (dotter till Håkon Ogmundsson BOLT och Elin LAURITSDATTER) föddes 1281 i Ringerike, Buskerud, Norge; dog 1363 i Steinkjer, Tröndelag, Norge. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Andra Händelser:

• Allmänt:: Väpnare och storman i Mjälle, Frösön och i Hackås, Jämtland.

Familj/Make/Maka: Kristina HALVARDSDATTER SMØR. Kristina (dotter till Hallvard OGMUNDSSON) föddes 1305 i Norge; dog 1360 i Våle, Hackås, Jämtland, Sverige. [Familjeöversikt] [Familjediagram]