Den Svenska Lovikkavanten

Lovikkavantar är kända världen över och hör till de varor man verkligen kan klassa som Svenskt.

Vantarna stickas av Svensk kardull som är ett löst spunnet garn. Den har en krage, nedvikt kant, som broderas. Vanten tvättas så att den tovar ihop sig något vilket gör att vanten blir något tätare. När vanten har torkat ruggar (borstar) man upp den på både insida och utsida så att den blir ullig och riktigt mjuk och skön att ha på sig.
Denna behandling gör att vanten blir väldigt varm, skön att ha på sig och och dessutom vattenavstötande.

Det är många moment för att få fram en Lovikkavante och det finns många dåliga kopior på marknaden. Men en ordentligt tillverkad vante är bland det bästa man kan ha på sig på vintern – ett måste i min familj :-)

 

Hur blev Lovikkavanten till?

Maria Erika Olofsdotter Kruukka föddes 1866 i Junosuando. Hon gifte sig med August Aittamaa som var skogsarbetare. De bodde i byn Lovikka i Tornedalen där hon kallades ”Riiga”. Familjen fick många barn och var fattiga. För att få in extra pengar brukade Erika sticka på beställning.

En dag, 1892, frågade en man om hon kunde sticka ett par tjocka och varma ullvantar eftersom han frös om händerna. Erika gjorde vantarna så tjocka som möjligt men mannen som beställde vantarna blev inte nöjd. Vantarna var hårda och stela. Hon gick hem och beslutade sig för att tova och borsta vantarna. Vantarna blev mjuka och sköna men var fortfarande varma – om inte varmare. Mannen blev väldigt nöjd och snart visste alla vilka fantastiska vantar Erika hade stickat. Och så var Lovikkavanten uppfunnen.

Vantarna blev väldigt populära och fler folk började fråga efter vantar. Hon stickade, tovade och borstade. När samerna började fråga efter vantarna ville de ha dekorerad mudd i sina färger. Hon gjorde också två snören med tofs så att vantarna kunde hängas upp vid öppna spisen eller elden för att torka.

Beställningarna gjorde att Erikas familj fick det bättre och till slut klarade hon inte av att sticka alla vantar själv. Hon lärde upp andra kvinnor i byn hur man skulle sticka men var noga med att alla stickas på samma sätt och med samma dekoration. Så småningom gav Lovikkavanten en extra inkomstkälla till många familjer, speciellt under 1930-talet. I folkräkningen stod det att Erika var vantfabrikör.

Under 1930-talet fick hon hjälp av byns lärarinna att ta patent på sina vantar. Patentet kostade 30 kr men så mycket pengar hade hon inte. Byn samlade pengar för att hjälpa henne men hon var stolt och tog inte emot hjälpen. 1961 registrerade Husmodersföreningen Lovikka som varumärke.

Idag håller byn hårt i rätten till Lovikkavanten! De menar att endast vantar stickade av kvinnor i Lovikka har rätt att klassas som äkta Lovikkavantar. Äkta Lovikkavantar har ett sigill med varumärke som innebär att de är stickade på traditionellt sätt i den lilla byn Lovikka.

Det vill säga, om jag till exempel skulle sticka vantar med samma garn, på samma sätt, tvätta, och rugga så skulle de inte vara äkta eftersom jag inte bor i/kommer från byn Lovikka. Personligen tycker jag att mina är lika äkta. För mig innebär äkta att man verkligen gör vantarna på traditionellt sätt från början till slut – inte på vilken plats vantarna stickades.

När jag var barn var just lovikkavanten en standarduppgift i slöjden på skolan. Jag stickade vantar redan då och min slöjdfröken var väldigt noga med att vantarnas gjordes efter konstens alla regler. Numera är det, tråkigt nog, nästan ingen i skolan som stickar Lovikkavantar.

Lovikkavanten är verkligen en av de saker vi klassar som mest Svenskt.
Till alla slöjdlärare – sticka Lovikkavantar med eleverna! Jag har stickat Lovikkavantar med elever redan i åk 5-6. Det går alldeles utmärkt, speciellt på högstadiet :-)


http://www.tekniskamuseet.se/1/1928.html

Permalänk till denna artikel: https://sisselblom.se/den-svenska-lovikkavanten/

Kommentera

Your email address will not be published.