Skolslöjd – tidigt 1900-tal och nu.

Jag var på ett 100-årsjubileum (2015) på en skola nära mitt hem.
Skolan firade med “öppet hus” och alla i stan var välkomna och kunde komma dit och titta. Inte bara på hur skolan är och ser ut idag. Skolan hade även plockat fram böcker och material som eleverna arbetade med för 100 år sedan. Dessutom hade privatpersoner plockat fram sina gamla skolböcker och arbeten från skoltiden. Många äldre var där och pratade gamla minnen och träffade på gamla klasskamrater – sååå trevligt initiativ!

När jag vandrade omkring kom jag till slöjdsalen :-) Som textillärare måste jag självklart titta in och granska alla arbeten som låg där på bänkarna. När jag såg alla fina elevarbeten från olika årtionden så tänkte jag spontant… På den tiden var man stolt över det man gjorde och lärde sig. Idag kastar elever sina saker – trots uppmaningar om att hämta, ta hem som minne från sin skoltid. Vart finns stoltheten? Vad beror det på att man inte ser värdet av det man gör, det man skapat och arbetat med?

För 100 år sedan var det flickor som hade textilslöjd i vackra vita förkläden. Man fick inte vara smutsig när man var i textilslöjden. Man fick inte välja vad man skulle göra utan allt byggde på att förberedas på att bli en bra hustru, god medborgare, och få den viktiga kunskapen som behövdes i ett hem. På den tiden hade skola och slöjd hög status!

När jag går där så hittar jag två tavlor med frivoliteter för klass 4.
Jag stod still och granskade och tänkte – det här kan ju inte stämma! Många elever idag som kommer till slöjden i åk 3 vet knappt vad en spets är, många kan inte göra en knut och saknar helt tålamod.
Här är rad efter rad med frivoliteter. Vackra spetsar med många tusentals knutar.
När jag står där och stirrar på arbetet kommer en gammal dam fram till mig. Hon frågar om jag känner igen tekniken… det gjorde jag… Hon hade glömt vad det heter. Vi började prata och hon berättade om skolslöjden när hon var barn. Kraven på att arbetet skulle göras korrekt, att få ett bra resultat. Hon fick läxor varje vecka i slöjden och hon beskrev hur stolt hon var när hon lyckades. Allt gjordes för hand. Hennes fröken var väldigt sträng men hade en gedigen textil kunskap. Idag är det inte många textillärare som vet vad frivoliteter är.

Hur kan kunskapskraven sjunka så dramatiskt!
Det är ju inte så att elever idag inte kan lära sig – vi ställer helt enkelt för låga krav, och det ställs väldigt få krav hemma också.
Jag kom att tänka på en bok jag läste på lärarhögskolan. Den handlade om hur man får elever att prestera bra. Det hade gjorts undersökningar som entydigt visade att man måste ställa höga krav – då presterar elever bra. Ställer man låga krav – presterar eleverna ingenting. Samtidigt har vi som är lärare idag svårt att kunna ställa krav. Jag har själv haft föräldrar som vill att jag ska förenkla, så till den grad, att det inte längre är slöjd. Även folk som arbetar inom skola kan säga: “Kan inte barnen få göra något som är lättare?”, “Man kan väl inte få underkänt i slöjd!”, “Du kan väl vara lite snäll, det är ändå bara slöjd”.

Idag är kraven så lågt ställda att elever får godkänt bara de “gör något” – även om arbetet inte håller ihop och ser ut som skrutt. Fokus idag handlar om att “det ska vara roligt”, inte att lära sig. Men är det “roligt” när man känner att man inte egentligen kan?
Elever är inte dumma – de vet att arbetet de gjort kanske inte var så himla bra. Då är det inte så konstigt om de inte längre är stolta över arbetet. Skolan har på något sätt svikit eleverna genom att inte våga ställa krav i rädsla för att föräldrar klagar. Det är ju skolan som ska sätta ribban – inte föräldrarna. Höjer vi kraven kommer eleverna att få ett bättre och finare resultat och då blir också eleverna stoltare över det de skapat. Då är det värt att ta vara på sitt arbete och visa upp det hemma. Det är viktigt!

Jag som älskar mitt ämne och verkligen förstår vad och hur mycket man lär sig i slöjden, för att inte tala om hur mycket själva arbetsprocessen kan utnyttjas i alla möjliga lägen! Jag tycker det är på tiden att vi höjer ribban! Jag menar inte att elever ska tillverka alla dessa spetsar i frivoliteter eller att vi ska ta bort skapandet, det kreativa, som inte fanns förr.

Det eleverna gör, det de skapar, ska göras på ett rätt och riktigt sätt.
Det måste få lov att ta tid – det är då man verkligen arbetat med sitt slöjdarbete.

Sedan 100-årsjubileumet har jag börjat tänka om. Jag har börjat ställa högre krav – för att testa… blir det bättre…?
Jag började med treorna och fyrorna. Jag förväntade mig att eleven “gör om, gör rätt” utan att vara för petig. Helt plötsligt började elever be om läxa så att de kunde fortsätta hemma – ett tecken på att de känner att de klarar av arbetet. Några ville tom. ha kvarsittning så de kunde komma till slöjden efter skolan :-) På lektionerna arbetar nästan alla tyst och intensivt. De vill fortsätta med sitt arbete på raster. Men framförallt så blev eleverna stolta över sina färdiga arbeten och ivriga efter mer :-)

En flicka sa: “Den här ska min mamma få, den här tror jag faktiskt att hon skulle vill ha”. Väl hemma hade mamman ifrågasatt “Har du verkligen gjort den själv?” Flickan kom tillbaka till mig och sa: “Mamma blev jätteglad över sin present, det har aldrig hänt förut”. Samtidigt sken hon som en sol av stolthet :-)
En kille skulle inte ta med sitt arbete hem – det sa han när han började med uppgiften. Efter ett tag så skulle han ge bort sitt arbete till mamma. När arbetet var klart sa han: “Den här blev så bra så den behåller jag själv – den ska jag ha för alltid!”
Högre krav blev inte tråkigt – det blev roligt. När eleverna “kan” då blir det roligt!

Eleverna vill ha krav och tydliga instruktioner! De kan inte tillräckligt för att själva välja vad de ska göra. Det blir antingen samma uppgift om och om igen, annars väljer de något superenkelt för att de inte känner trygghet i vad de kan göra.
Dessutom har antalet kommentarer och önskemål om att “underlätta” uppgifter för elever har drastiskt minskat i takt med att jag ökat kraven. – Det var ett resultat jag inte förväntade mig!

Jag hoppas verkligen på en vändning där Skolverkets krav i skolan ökas, inte att vi hela tiden sänker kraven för att fler ska få godkänt. Det är i min värld helt fel väg att gå! Det är bättre att titta tillbaka – vad gjorde dom förr, när skolan och slöjden stod på topp. Anpassa till dagens ungdomar och behåll kreativiteten. Det är rätt väg att gå!

Vi som slöjdlärare måste också lära alla (inklusive våra rektorer) – vad man faktiskt lär sig i slöjden.
När jag frågade min rektor så kunde han inte svara… hmmm… – Det blev ett fantastiskt undervisningstillfälle för mig :-)